hej. jag myser i eklingens vinröda dobber. har precis kommit hem från en fika med snuskig panini och fin kompizzzz. idag har jag druckit en kopp cocoa cream från jobbets automat som smakade som att ha ett chokladmoln i munnen. vet inte hur mycket socker det var i det, men det är nog en dålig vana att fortsätta dricka det. 
  imorgon är det helg. redan. japp. nattåg, ny stad och två 'lägenhets'-visningar (vi snackar nog rum i en lägenhet men ni förstår principen). så vuxen it hurts men så less på att låtsas vara tonåring också. jag har attityden men inte åldern inne längre. trist.
  försöker övertyga mig själv om att det är bra att ge upp gamla vanor och det går bra med nya vanor, som den här med att vara vegetarian vilket jag alltså fortfarande är efter så här drygt en månad efter beslutet. funderar också på om det är värt att spendera hela söndagen på ett tåg (07 till 21) helt nykter. kanske borde slå till på en vinbox och dricka för att jag kan. det enda jag är hundra procent säker på är att när han håller sin hand i min klarar jag av precis allting. och lite till. till och med.

över och ut och vi hörs till slut. 

det är yran-veckan i östersund. då ska man gå på stråket. helst varje dag. dricka. dansa. feiiezzta med sina kompisar och alla hemvändare. man ska bli stammis på systembolaget och helst vakna efter tre timmars sömn, innan man mer bakfull än en hobby-alkoholist, krälar till jobbet. 
   nej. säger jag, tänker jag. efter jobbet rullar jag hem på cykeln. går ut och springer i spåret. läser min bok ackompanjerad med en kaffekopp. går promenader i solen och snackar skit med mina favoritmänniskor och kramas. det kanske bara är en fas, men jag gillar den. på min höjd tänker jag åka en karusell i helgen. och poängen är att göra det jag själv vill och inte vad som förväntas av mig. 

alltså det här med gym. det finns nog få saker som för mig så irriterad som gym, eller snarare dess medlemmar. därför ser jag halva kostnaden för mitt gymkort som betalning för motivationen, för ibland klarar jag bara av att springa ensam, steg efter steg, i skogen. idag gick jag och sis på pass - combat, ni vet när man boxas och sparkas. jag tycker om en plats nära mitten av salen vid en stolpe. om jag får stå där? aldrig. precis varenda gång jag går på ett pass ställer sig ALLA människor och trycker längst bak i salen. vill du stå i mitten tvingas du hoppa till platserna längst fram eftersom att alla andra dumma människor är för dumma (haha ja jag är arg), feta och fega för att våga stå längre fram. tror dem att någon ägnar ens ett ögonblick av träningen åt att granska dem? känns det bättre att trycka längst bak i salen och vara tyst när tränaren ropar motiverande ord och vill höra respons tillbaka?
  hey, jag vet att jag dömer alla under samma kant, men det skiter jag i. min livsuppgift är inte att alltid stå längst fram. jag vill stå vid min dumma stolpe. så fuck you, ni dumma som går på pass och är orsaken till att jag måste stå öga mot öga mot tränaren varje varje gång.

är btw rätt arg av mig just nu eftersom jag ätit löjligt lite idag och middagen som jag sebastian ska lösa har vi inte ens påbörjat än. klarar inte av att vara hungrig, eller ens att veta att jag eventuellt kan bli hungrig, haha. låt oss hoppas att apelsin-woken blir en delikatess utan dess like!

när jag flyttade tillbaka till min hemstad efter nästan ett år som paris-bo visste jag varken in eller ut längre. paris var inte det jag ville. hemma var inte det jag ville heller. jag ville ingenting. jag började läsa några svåra kurser på universitetet som jag hoppade av efter en månad. blev mer och mer håglös, mer energilös och min enda glädje var fredagar då jag kunde dricka och dansa bort några timmar av mitt ganska poänglösa liv. alltid vakna trött. stirra ut på det allt mer vissnande trädet utanför fönstret. känna mig lika grå som himmeln utanför. livet var så oerhört tomt. jag minns att jag en ledsen kväll skrev "vem som ska rädda mig den här hösten?", utan hopp.

 sen träffade jag sebastian. efter världens sämsta helg tog vi en blåsig promenad tillsammans. en promenad ledde till en film. en film ledde till flera kvällar, helger, dagar och nätter. det absolut bästa som kunde hända hände. jag blev kär i honom och började känna lite mer hopp om att alla dåliga känslor skulle lämna mig.

om två månader kommer jag ha varit hemma i ett år. paris och allt jag stod för och var hamnar längre och längre bakom mig. hemma känns snart outhärdligt att vara kvar i. det som en gång var spännande är ointressant. människor som en gång var så viktiga säger mig inte alls mycket längre. vi ändras. tiden går och ingenting förblir.

det jag vet nu är att jag längtar så oerhört mycket. längtar efter att lära känna människor som sen kommer bli mina nya vänner. nya samtal. lära mig nya saker. se nya platser. komma närmare att bli den jag vill vara. lämna tryggheten och tråkigheten och ta med mig min finaste skatt. 

är klar här, men vart jag ska får jag se i september. 

 

och här är det. ärret. tre stygn senare. mitt på låret. det där fasansfulla som utspelade sig för cirka tre veckor sedan *överdriver friskt*. ärligt talat, såhär lyder storyn; jag sa upp mig från ett av mina jobb. skulle åka in till stan och lämna igen lite utrustning, så som mina arbetskläder och tre knivar jag skurit bröd, kött (ja ni hajar) med. knivarna och resten av sakerna lägger jag i en tygpåse. tänker inte mer över detta utan går till busshållplatsen och hoppar på bussen. efter tre hållplatser kommer det en tant som prompt vill sitta bredvid mig. kanske för att jag utstrålar en speciellt attraktiv energi, eller så ville hon bara sitta närmast mittendörrarna, who knows? jag har tygpåsen på sätet bredvid mitt, men när tanten kommer och ska placera sin märkbara bakdel på sätet skyndar jag att ta upp kassen och sätter den i knät. olyckligtvis för mig har en av knivarna (den köttigaste) glidit igenom tyget på kassen, och glider nu ner i mitt lår. rätt chockad sitter jag och försöker ta in vad som hänt. tänker att det nog bara är ett litet ytligt sår. ringer pappa och panikskrattar lite. åker in till stan och går till mitt gym. frågar om plåster. går sedan in i det tomma omklädningrummet där jag försöker få tag på min mor (sjuksköterska). misslyckas. gråter. får panik. ringer sebastian. sätter mig och väntar på att han ska komma in och rädda mig.

  för att göra en lång och tråkig historia kort så gick vi till akuten. där fick vi sitta i åtta timmar. åtta. detta för att jag tydligen var minst akut. under tiden gråter jag som ett litet barn. inte över smärtan, utan av att jag får vänta så länge. till sist får jag komma in till en läkare och han bedövar mitt stackars lår innan han syr. jag blir hemskickad med en uppmaning om att ta bort stygnen om 10 dagar och vara lite försiktigare i fortsättningen...

  avslutade den hemska dagen med att äta ben and jerrys med sebastian som hela dagen snällt suttit vid min sida, klappat min rygg när jag gråtit och inte klagat en enda gång över hur tråkigt vi hade det. så fin.
  och avslutningsvis visar bilden hur såret ser ut nu. tre veckor senare. en mycket odramatisk olycka. sensmoral: ha inte knivar i tygpåsar, och akta er för stora stygga bredarslade tanter som åker buss. puss!

Tjenixen. Kul med torsdag! Relativt. Har bara jobbat och tränat. Träningen var dödligt jobbig. Det känns att jag valt powerwalks framför det hårda gymlivet på senaste tiden kan vi väl helt enkelt sammanfatta. Men det är efter träningen det riktigt jobbiga kommer...

1. DUSHA. Jag gillar att duscha, i några minuter. Det jag dock avskyr (och alltid har avskytt) är att tvätta håret. Har utvecklat en strategi som går ut på att tvätta håret så sällan jag bara kan (rekordet är 10 dagar). Det är först när det börjar klia i hårbotten av all smuts som jag kommer fram till att jag inte ens minns sist jag tvättade skiten. Snittar på var sjätte dag, tror jag. Det är bara processen när det ska torka som är så sjukt jävla tråkig. Man fryser och man får inte använda hårfön för det sliter för mycket. Hate it! Turligt nog ser man inte på mitt hår när det är smutsigt. Det blir inte fett längre helt enkelt.

2. Efter träning måste man äta. Med risk för att låta tråkig = jag avskyr att äta. Det funkar att ha finmiddag eller käka godis, typ. Det är kul. Men äta vardagligt. Processen att välja vad man är sugen på. Tuggandet. Bara faktumet att man måste äta så många gånger varje dag för att inte få huvudvärk och dö tråkar ut mig. Livet hade varit lättare om man kunde käka en gång om dagen, eller bara leva på kaffe och te.

Ytliga och löjliga små egenheter. Har ni några såna dumma hjärnfix för er? PUSS.